förlossningsberättelsen

Nu äntligen kommer den där texten som har bott i min utkast-korg i över fem månader. Dags för en smaskig förlossningsberättelse (smaskig och smaskig… men ni fattar). Ni som känner att ni är lite kräsmagade ska väl läsa någon annan blogg och ni som är nyfikna, dig in:

Måndag 9 mars:  Det är en vecka till BF och jag har inte känt ett dugg! Inte en enda liten förvärk eller en yttepytte sammandragning. Jimmy är i skolan och jag dammsuger lägenheten. På eftermiddagen klarar jag av att klippa tånaglarna och lacka dem, och jag känner mig himla stolt över att jag fortfarande når! Så jag skickar ett meddelande på skoj till min sambo att jag nu är redo för förlossningen. På kvällen pratar jag med mamma och berättar att inget ännu är på gång. Jag bokar in en kaffeträff med Emma till tisdagen.

Tisdag 10 mars: vid midnatt händer det något och jag funderar på om det  är bebisen som äntligen har fixerat sig. Jag halvsover i två timmar men har lite molvärk vid ryggen och någon form av återkommande sammandragningar/värk. Så klockan två väcker jag sambon och har honom att koka havregrynsgröt åt mig ifall att något är på gång så att jag inte måste vara med om en förlossning på tom mage. Medan jag äter gröt och banan googlar jag förlossningsinfo.`”skillnad mellan förvärkar och förlossningsvärkar” googlar jag. ”Om det är riktiga förlossningsvärkar så vet man” står det på alla sidor. Nä? Hur vet man sånt? Kom igen Google ge mig ett vettigare svar.

Vi går och sover igen men jag kan inte sova utan vaknar till hela tiden av värkarna/sammandragningarna/whatever. Vi tar ingen tid för jag är säker på att det bara är testvärkar. Runt halv fyra tycker ändå sambon att det är dags att klocka mina värkar eftersom han tycker att de verkar vara regelbundna. Värkarna kommer med cirka tre minuters mellanrum visar det sig när vi har klockat i tjugo minuter. Så min sambo ringer förlossningen kl 4 medan jag försöker ligga hopkrupen i sängen och ta mig igenom värkarna. På förlossningen säger de att vi ska ta värkmedicin och vänta. Kl. 4.12 packar jag ändå det sista i BB-väskan och klipper fingernaglarna (och är lite sur på mig själv över att jag inte orkar ta bort det avskavda nagellacket eftersom jag inte kan stå rakt p.g.a smärtan (men jag har i alla fall nylackade tånaglar)). Sen går vi. Jag har en plastpåse i handen ifall att jag ska spy. Det är kanske ett hundratal meter mellan vår lägenhet och sjukhuset, men vi måste ändå stanna tre gånger. Tur att det är mitt i natten och ingen trafik så att jag inte blir påkörd när jag stannar mitt på vägen!

04.40 är vi vid sjukhuset. Först ligger jag en halvtimme med pulsmonitor på magen. Det är jobbigt att ligga stilla på den hårda britsen och jag spyr upp all gröt. Sedan undersöks jag och vattnet har inte gått (dvs risken är stor att jag skickas hem), men sen så visar det sig att jag är tre cm öppen så jag får stanna! Jag vill egentligen dansa lite då, men orkar inte för jag spyr väl igen. Vattnet går spontant 5.30 innan vi ens har hunnit till vårt förlossningsrum.

05.35 är vi i förlossningssalen. Min sambo smsar sin mamma att det är på gång, men vi hinner inte ens skicka ett meddelande till min mamma. Jag har megaont och försöker hänga över en gåstol (modell högre rullator) och böja på knäna för att det ska ta mindre ont. Jag känner mig som en pensionär och det hjälper inte ett dugg. Så istället får jag testa på lustgas. Det blir inte till nånting. Jag blev rätt så besviken, den första fyllan på nio månader och så blir det inte till något! Men i och för sig gör lustgasen (eller masken?) att jag börjar spy, så det är ju nästan som en fylla. 05.50 tänker jag ge upp barnafödandet eftersom det tar himla ont redan vid dom här ynka centimetrarna. Ska det vara såhär i ett dygn till tänker jag. Då är det nog lika bra att jag ger upp genast. Jag undersöks och får reda på att jag på 28 min gått från 3 till 9 cm öppen = snart bebis och då blir jag glad(are) igen. Inte undra på att det tog lite (mycket) ont där ett tag eftersom det ju hände en hel del. Barnmorskan säger att vi inte hinner med varken epidural eller livmoderbedövning. Hon föreslår spinalbedövning ”om vi hinner”. Vi väntar på anestiläkaren, men hen dyker aldrig upp så klockan 6 konstateras det att vi inte hinner med spinalbedövning.

Omkring kl. 6 börjar krystvärkarna. Det var visst inte som amerikanska filmer där man krystar en gång och sedan har man en bebis. Istället hinner jag krysta två gånger per värk (jag borde ha krystat tre per värk men jag vägrade). Bästa biten är när barnmorskan ser huvudet och berättar att hen har mörkt hår, då får jag mera ork. Men det tar ändå nästan femtio minuter av aktivt krystarbete innan bebisen är här, kl 6.53 lyfts en bebis upp. Hurra! Det är en han så han får ett blått plastband runt armen och han läggs mot min hud.

Sen börjar det jobbigaste. Mina ben skakar hur mycket som helst. De slutar inte vad jag än gör och jag får spruta efter spruta för att få min moderkaka att dra ihop sig så att jag kan krysta ut den. Inget fungerar. Den snälla svenskspråkiga barnmorskan byts ut mot några finskspråkiga. De klämmer på min mage och jag vill skrika rakt ut, men jag har ju ett litet knytte på bröstet. Plötsligt inser någon att det är ganska mycket blod i sängen och de väger blodet, samtidigt som de förklarar att jag ska in på operation. Bebisen flyttas över till Jimmys famn och jag rullar i väg till operationssalen och får flera påsar dropp . I operationssalen spänner de fast mina skakande ben och det är värsta delen för sedan måste jag vänta i en evighet på narkosläkaren och mina ben slutar aldrig skaka. Jag försöker få dem att spänna loss mig medan vi väntar, men de vägrar och det tar så ont. Men sen äntligen kommer narkosläkaren och jag sövs ner. När jag vaknar upp är jag inrullad i ett litet hörn i en korridor och sambon med bebis sitter bredvid. Eftersom jag genomgått operation får jag inte någon frukostbricka. Utan vi får skåla i varsitt champagneglas med vatten.  (Besvikelsen, jag ville ha en frukostbricka!) De fyller på med droppåsar hela tiden eftersom jag har fått en tredje gradens blodförlust (cirka 2,5 liter) och lilla bebisen läggs igen på mitt bröst så att han ska få testa äta.

Det var det! Det tog ju inte många timmar från början till slut, även om jag nog såklart skulle ha klarat mig utan blodförlusten och nog gärna hade tagit emot någon smärtlindring. Men huvudsaken var ju bebisen. Som var jättefrisk och bra (9/9/9 på apgar) och så här söt som 12-dagars:

_DSC036210

Annonser

2 thoughts on “förlossningsberättelsen

  1. Oj, vilken berättelse..! Men ”Om det är riktiga förlossningsvärkar så vet man”…?? Det finns ju folk som fött på toan utan att ha förstått att det var dags… :D

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s