marängspöken

_DSC029310

Idag har jag kalasbakat. Och det har väl gått som en kunde gissa på förhand. Marängernas toppar gick sönder när jag la dem i en burk, morotskakan blev för kladdig och jag har ännu inte gjort frostingen till chokladcookisen som mer ser ut som chokladmuffins. Tur att det bara är inför mitt eget firande så att jag inte känner att jag förstör för någon annan. Jag är redan lite orolig för när Johannes kommer att vilja ha fina tårtor om några år och jag knappt vågar röra sockermassa, än mindre göra babblarna-figurer av det. Måste hitta någon Arbis-kurs, typ ”sockermassa för dummies”.

Annonser

födelsedagsblomma och årets önskelista

_DSC028410

Jag har fått en fin klarrosa födelsedagsblomma! En cyklamen skulle jag hävda utan att googla, och efter googlande så har jag dansat en liten segerdans eftersom jag hade rätt. Blom-gissare kanske blir mitt yrke efter att jag fått min fil.mag-examen. Vet ni om att det bara är tre dagar tills jag blir 25? Är det dags att börja åldersnoja nu? Det största nojandet som jag sysslat med på sista tiden är att jag inte veeeet vad jag vill ha till födelsedagspresent. Det finns ju en del en behöver (vardagsporslin, ett sånt där bakbord på rulle, en lampa i sovrumstaket), men jag vill inte ha köksgrejer och inredningsprylar. Sånt kan gärna ges till sambon när det blir jul. Jag vill ju ha lyxiga och roliga och glada presenter, men det finns ingenting jag behöver eller ens har stora cravings efter. Världens största lyxproblem!

Men nu efter mycket tänkande så är det sådant här jag vill ha:

25-10

Filifonjkan-muggen som inte längre finns i till salu fanns på min önskelista redan förra året. Jag gillar färgkombinationen och det är en av de få muminmuggarna som jag faktiskt tycker är fin. Om jag har möjlighet att gå på Juthbacka nästa år är det denhär muggen jag ska hålla upp ögonen efter!

Onda boken av Kaj Korkea-aho är jag supersugen att läsa. Sen finns det ju även några andra böcker som jag inte skulle tacka nej till. Ett presentkort till Adlibris så att jag själv kan botanisera runt och plocka ihop en handelskorg med pocketböcker skulle vara nice!

En liten resväska i kabinstorlek med två hjul och som väger lika mycket som en fjäder. Den superdyra i champagnefärg från Samsonite är ju inte direkt fy skam. Men sen tänker jag på vart jag ska resa (ingenstans) och då är det ju ingen point med en svindyr väska.

Ett armbandsur i brunt var jag inne på redan förra året och så märkte jag idag att Urban Outfitters igen säljer kart-klockorna. Allra finast är den i ljusbrunt läder som bara säljs i USA. Kanske jag måste önska mig en USA-resa också på samma gång?

Sen finns det en sak som jag verkligen önskar mig. Skrivkurs och skrivtid. Men jag har inte hittat någon skrivkurs här i nejden, och det finns ingen tid till att skriva (och tiden jag får över borde ju ägnas åt graduskrivande, inte skönlitterärt skrivande).

söndagsnöje

I söndags när det var mulnaste vädret i världen åkte vi en runda till Jeppis. Siktet var inställt på barnloppis vid Oxhamns skola och min sambo trodde inte sina ögon när kön ringlade sig superlång utanför. Som ni vet gillar jag ju verkligen konceptet med återvinning (inte minst bebiskläder som knappt slits innan de är utväxta), men jag blev nog lite matt bland alla kläder och alla föräldrar som ville fynda de bästa sakerna till sina minstingar. Men förutom att vi fick bonga en söt bebis så kom jag i alla fall hem med en påse kläder. Och det allra bästa tyckte Johannes var sängmobilen, när jag visade den för honom blev han så ivrig att han skakade i hela kroppen stackarn.

_DSC027710

Fleecehalare, en hop med bodys, memoryspel, några färgglada klossar, en JaBaDaBaDo-sängmobil med gråa elefanter och rosa detaljer. 14 euro totalt, ungefär vad sängmobilen kostar i nyköp. 

p.s. varsågod för dålig bildkvalité. Det är nu det börjar, de suddiga bilderna och de mörka färgerna. Och orken tryter visst också och en bara kastar runt shoppingen på golvet och fotograferar en slarvig bild och ger upp sen.

nääääär börjar dr Phil?

Om jag skulle bli nominerad i någon kategori inför Galan skulle det absolut vara ”årets skräp-tv-tittare”. Förra året när jag hade bebis i magen och förmåga att koncentrera mig på någonting efter klockan nio på kvällen tittade jag jättemycket på Are you the one? Eller jättemycket och jättemycket, alla tillgängliga avsnitt. Två gånger. I höst tittar jag som alla andra på Paradise hotel  och Lyxfällan (tack gode gud för tv3play) men jag undviker alla bak- och bondeprogram eftersom min hjärna stänger av sig några minuter efter att klockan har slagit nio och jag vet inte längre vem som är vem och varför de har stövlar på sig. Men ett program har nu seglat upp som klar tittarfavorit eftersom 1) en kan se på det varje tidig vardagskväll och 2) det behövs inga andra anledningar. Däromkring tio minuter över sex börjar jag titta på klockan och ha nedräkning tills jag får chilla med Dr Phil.

Och om någon vill se något annat på tv i dethär huset mellan klockan 8 och 9, då ser jag kanske ut såhär:

dr phil blablabla

gif härifrån.

P.S är lite upprörd över denhär vintertidsgrejen, då kommer jag ju börja längta redan klockan fem? Kan vi avskaffa vintertid från och med i år?

torsdagslista

Jag kan ju inte lämna er med en förlossningsberättelse som det översta inlägget heller. Så vi gör som en ska göra när en bloggar och inte har något att säga: lista (härifrån)!

Bäst i veckan hittills.
Att jag var via biblioteket och lånade en hel hög med böcker. Nytt bibliotek med nya böcker = kul!
Sämst i veckan hittills.
Att jag bara skulle göra några snabba ändringar i min avhandling, printa och posta den till Åbo. och nu har jag suttit i evigheter med fyra sidor som bara blir sämre och sämre ju mer jag försöker fixa till dem. Blir så arg över hur det kan vara så svårt. Överväger att stryka sidorna, men samtidigt så har jag ju kämpat, vill ju inte ta bort något jag jobbat med liksom.
Där har jag ont.
I mina knän. Alltså jag vet inte hur mycket jag får gnälla, men det är ju min blogg så jag tänker att jag får gnälla jättemycket här. Det känns som om knäna är tretusen år gamla och ibland är jag rädd att de bara ska gå sönder mitt i ett steg.
Det tänker jag mycket på.
Paradise hotel. Sorry nu men jag skulle behöva ha någon att diskutera det med. Flashback är värdelöst, min sambo vägrar se på skiten… Tur det finns PH-podden i alla fall.
Det klär jag mig i.
Äckliga jävla amningstoppar (hatar dem så mycket), leggings (hemma) / jeans (bland folk).
Till helgen ser jag fram emot.
Inget egentligen. Ja eller egentid på lördag när jag ska jobba.
I lurisarna hör jag.
Lyssnade just på Ted & Kajs podcast där de påstod att litteraturvetare inte får jobb (så trött på att folk ständigt säger att humanister blir arbetslösa när åtminstone ÅAs statistik säger att alla får jobb). Men annars var den bra.
Det dricker jag.
Te med mjölk och socker.
På fredag händer detta.
Sambon åker som vanligt på fredagsinnebandyträning och är borta stora delar av kvällen, så jag ska väl ta hand om barnet och äta rödvinbärspaj tills det trillar små röda bär ur öronen.
Å på lördag det här.
Jag ska jobba (!) på eftermiddagen. Bara några timmar men det känns ändå ganska jätteskönt att ha en legitim orsak att vara ”för sig själv” en stund.
Söndagen tillbringas så.
Halta runt i lägenheten som vanligt antar jag.
Och mest av allt önskar jag detta.
Att inte ha ont i knäna (jamen nu måste ni ju förstå hur ont och irriterande det är, när jag rangordnar det högre än fred på jorden).

förlossningsberättelsen

Nu äntligen kommer den där texten som har bott i min utkast-korg i över fem månader. Dags för en smaskig förlossningsberättelse (smaskig och smaskig… men ni fattar). Ni som känner att ni är lite kräsmagade ska väl läsa någon annan blogg och ni som är nyfikna, dig in:

Måndag 9 mars:  Det är en vecka till BF och jag har inte känt ett dugg! Inte en enda liten förvärk eller en yttepytte sammandragning. Jimmy är i skolan och jag dammsuger lägenheten. På eftermiddagen klarar jag av att klippa tånaglarna och lacka dem, och jag känner mig himla stolt över att jag fortfarande når! Så jag skickar ett meddelande på skoj till min sambo att jag nu är redo för förlossningen. På kvällen pratar jag med mamma och berättar att inget ännu är på gång. Jag bokar in en kaffeträff med Emma till tisdagen.

Tisdag 10 mars: vid midnatt händer det något och jag funderar på om det  är bebisen som äntligen har fixerat sig. Jag halvsover i två timmar men har lite molvärk vid ryggen och någon form av återkommande sammandragningar/värk. Så klockan två väcker jag sambon och har honom att koka havregrynsgröt åt mig ifall att något är på gång så att jag inte måste vara med om en förlossning på tom mage. Medan jag äter gröt och banan googlar jag förlossningsinfo.`”skillnad mellan förvärkar och förlossningsvärkar” googlar jag. ”Om det är riktiga förlossningsvärkar så vet man” står det på alla sidor. Nä? Hur vet man sånt? Kom igen Google ge mig ett vettigare svar.

Vi går och sover igen men jag kan inte sova utan vaknar till hela tiden av värkarna/sammandragningarna/whatever. Vi tar ingen tid för jag är säker på att det bara är testvärkar. Runt halv fyra tycker ändå sambon att det är dags att klocka mina värkar eftersom han tycker att de verkar vara regelbundna. Värkarna kommer med cirka tre minuters mellanrum visar det sig när vi har klockat i tjugo minuter. Så min sambo ringer förlossningen kl 4 medan jag försöker ligga hopkrupen i sängen och ta mig igenom värkarna. På förlossningen säger de att vi ska ta värkmedicin och vänta. Kl. 4.12 packar jag ändå det sista i BB-väskan och klipper fingernaglarna (och är lite sur på mig själv över att jag inte orkar ta bort det avskavda nagellacket eftersom jag inte kan stå rakt p.g.a smärtan (men jag har i alla fall nylackade tånaglar)). Sen går vi. Jag har en plastpåse i handen ifall att jag ska spy. Det är kanske ett hundratal meter mellan vår lägenhet och sjukhuset, men vi måste ändå stanna tre gånger. Tur att det är mitt i natten och ingen trafik så att jag inte blir påkörd när jag stannar mitt på vägen!

04.40 är vi vid sjukhuset. Först ligger jag en halvtimme med pulsmonitor på magen. Det är jobbigt att ligga stilla på den hårda britsen och jag spyr upp all gröt. Sedan undersöks jag och vattnet har inte gått (dvs risken är stor att jag skickas hem), men sen så visar det sig att jag är tre cm öppen så jag får stanna! Jag vill egentligen dansa lite då, men orkar inte för jag spyr väl igen. Vattnet går spontant 5.30 innan vi ens har hunnit till vårt förlossningsrum.

05.35 är vi i förlossningssalen. Min sambo smsar sin mamma att det är på gång, men vi hinner inte ens skicka ett meddelande till min mamma. Jag har megaont och försöker hänga över en gåstol (modell högre rullator) och böja på knäna för att det ska ta mindre ont. Jag känner mig som en pensionär och det hjälper inte ett dugg. Så istället får jag testa på lustgas. Det blir inte till nånting. Jag blev rätt så besviken, den första fyllan på nio månader och så blir det inte till något! Men i och för sig gör lustgasen (eller masken?) att jag börjar spy, så det är ju nästan som en fylla. 05.50 tänker jag ge upp barnafödandet eftersom det tar himla ont redan vid dom här ynka centimetrarna. Ska det vara såhär i ett dygn till tänker jag. Då är det nog lika bra att jag ger upp genast. Jag undersöks och får reda på att jag på 28 min gått från 3 till 9 cm öppen = snart bebis och då blir jag glad(are) igen. Inte undra på att det tog lite (mycket) ont där ett tag eftersom det ju hände en hel del. Barnmorskan säger att vi inte hinner med varken epidural eller livmoderbedövning. Hon föreslår spinalbedövning ”om vi hinner”. Vi väntar på anestiläkaren, men hen dyker aldrig upp så klockan 6 konstateras det att vi inte hinner med spinalbedövning.

Omkring kl. 6 börjar krystvärkarna. Det var visst inte som amerikanska filmer där man krystar en gång och sedan har man en bebis. Istället hinner jag krysta två gånger per värk (jag borde ha krystat tre per värk men jag vägrade). Bästa biten är när barnmorskan ser huvudet och berättar att hen har mörkt hår, då får jag mera ork. Men det tar ändå nästan femtio minuter av aktivt krystarbete innan bebisen är här, kl 6.53 lyfts en bebis upp. Hurra! Det är en han så han får ett blått plastband runt armen och han läggs mot min hud.

Sen börjar det jobbigaste. Mina ben skakar hur mycket som helst. De slutar inte vad jag än gör och jag får spruta efter spruta för att få min moderkaka att dra ihop sig så att jag kan krysta ut den. Inget fungerar. Den snälla svenskspråkiga barnmorskan byts ut mot några finskspråkiga. De klämmer på min mage och jag vill skrika rakt ut, men jag har ju ett litet knytte på bröstet. Plötsligt inser någon att det är ganska mycket blod i sängen och de väger blodet, samtidigt som de förklarar att jag ska in på operation. Bebisen flyttas över till Jimmys famn och jag rullar i väg till operationssalen och får flera påsar dropp . I operationssalen spänner de fast mina skakande ben och det är värsta delen för sedan måste jag vänta i en evighet på narkosläkaren och mina ben slutar aldrig skaka. Jag försöker få dem att spänna loss mig medan vi väntar, men de vägrar och det tar så ont. Men sen äntligen kommer narkosläkaren och jag sövs ner. När jag vaknar upp är jag inrullad i ett litet hörn i en korridor och sambon med bebis sitter bredvid. Eftersom jag genomgått operation får jag inte någon frukostbricka. Utan vi får skåla i varsitt champagneglas med vatten.  (Besvikelsen, jag ville ha en frukostbricka!) De fyller på med droppåsar hela tiden eftersom jag har fått en tredje gradens blodförlust (cirka 2,5 liter) och lilla bebisen läggs igen på mitt bröst så att han ska få testa äta.

Det var det! Det tog ju inte många timmar från början till slut, även om jag nog såklart skulle ha klarat mig utan blodförlusten och nog gärna hade tagit emot någon smärtlindring. Men huvudsaken var ju bebisen. Som var jättefrisk och bra (9/9/9 på apgar) och så här söt som 12-dagars:

_DSC036210

Allt jag inte minns

_DSC025810

Hundra-strecket börjar närma sig och för några dagar sedan kröp jag ner mellan Maija Isolas Marimekko-lakan och läste ut Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Jag, och en hel del kulturtanter, gillar ju Khemiri. Och sen kan jag inte släppa hur fina färger omslaget har. De turkosgröna nyanserna på skyddsomslaget, titeln i guldtryck och ett guldgult bokmärkssnöre. Om jag skulle ha en bokblogg skulle jag vilja fotografera alla lästa böcker när jag håller i dem och har matchande nagellack. Dessutom blev denna bok i dagarna nominerad till Augustpriset, och det känns väldigt bra att jag för en gångs skull är så aktuell i min läsning att jag har läst en av de nominerade.

& för Khemiri-fanet, läs den här krönikan, den är rolig.